pionfia.blogg.se

Sen torsdagkväll och jag ska bara packa weekendväskan, för att slippa göra det på fredagmorgon. Känner mig hyfsat smart och välplanerad, då jag stressade som en tok och packade väskan på fredagmorgon förra gången. Ska bara packa väskan för en helg, med mys och ett kalas. Varken svårt eller mycket kläder att ta fram. Allt roligt i garderoben är dock skrynkligt och måste strykas. Stor suck, jag som bara skulle packa väskan lite snabbt.

 

Plockar fram min lilla strykbräda som man måste ha på ett bord och inser att disken efter middagen fortfarande står framme på det bordet som är det enda i rätt höjd. Suck igen. Plockar av bordet och går in med disken till lilla kokvrån. Där är diskbänken överfull efter matlagningen och halvt omöjligt att ställa ner någonting mera. Måste därför balansera hälften på annan disk och diska en del. Suck, vad hände med att packa väskan?

 

Disken diskad, bordet avtorkat och strykbrädan på plats. Behöver förlängningssladd till strykgärnet och tar den som går till lampan som hänger i fönstret, som jag brukar göra. Det blir kolsvart. Suck igen. Just det, lampan i taket är trasig och därför är enda ljuskällan lampan i fönstret. Stryka kläder utan ljus går ju inte.

 

Plockar fram läslampan som står bredvid sängen och placerar den vid bordet. Nuså ska det bli ljust! Enda uttaget som är ledigt för lampan är på höger sida och sladden för kort för att flytta på lampan. Så lampan lyser i höjd med bordet från höger. Börjar stryka och inser att min hörga hand och armen jag sktryker med skymmer i stort sett allt ljus från lampan. Suck!

 

Lagomt trött över att allt i denna lilla lägenhet fungerar som någon typ av dominospel. Det där när en bricka faller och sedan nästa och allt blir en enda lång reaktion. Aldrig kan man göra något utan att man måste göra något annat först och något annat innan det, för att göra det man tänkt sig.