Håll i er. Här kommer en lång text med en del fototermer.
Min första fotolärare var en gammal studiofotograf. En sådan lagom rund herre med tjusig mustasch som kan allt om fotografering. Varit studiofotograf och framkallat i mörkerrum sedan dinosaurierna ungefär.
Vi hade studio på skolan och vi lärde oss att sätta det perfekta porträttljuset, vilka vinklar som var rätt och hur skuggorna skulle falla för att smickra ansiktet. Vart fokus ska ligga och inte ligga, ljuset i ögonen och undvika blänk i glasögonen.
I redigering lärde vi oss hur man skapar perfekt färgåtergivning, naturlig hudton. Jämn balans mellan alla färger och svart och vitt, lika mycket utav allt. Likvärdigt, perfekt och harmoniskt skulle det vara. Fick lära oss att retuchera bort ojämnheter, sådan som ser fel ut, som sticker i ögonen hos betraktaren. Förbättra skärpa och skapa mera ljus i ögonen.
All denna kunskap var för mig helt ny, jag gick ju fotokurser för att lära mig mera om fotografering. Dock formade dessa kunskaper mitt öga för fotografier. Foton jag tog själv, utan perfekt skärpa, korrekt färgåtergivning eller ljussättning, blev dåliga, helt värdelösa. Och att allting i alla bilder alltid ska vara perfekt, det är väldigt svårt. Speciellt när man precis börjar lära sig att fotografera.
Jag tyckte länge att jag inte tog en enda bra bild. Ingen hade perfekt skärpa, fokus eller ljus. Alla mina bilder var dåliga, i mina ögon. För de var inte perfekta (utifrån vad en dinosauriestudiofotograf sa var perfekta bilder). Tillslut insåg jag att dessa "traditionella studioögon" hade påverkat mig.
Jag började någon form av rehabilitering och tog bilder helt utan fokus och skärpa. Helt onaturliga färgtoner och i det "farliga" direkta solljuset. Ingen arrangerat softat studioljus som ger perfekta, eller ännu mera perfekt, inga skuggor alls. I direkt solljus får man hårda skuggor, modeller som kisar och väldigt lätt utfrätta bilder. Allt fel, enligt studiofotografen.
Jag började även trixa med skärpedjup. Mycket fotoblabbel nu och säkert ingen som förstår. Men att inte använda det där perfekta f-talet, att använda så kort skärpedjud som det bara går, som bara ger fokus på nästippen, åh så befriande det var. Använder alltid så lågt jag kan nuförtiden, gärna runt 1-2 sådar.
Bilder som inte är perfekta är också bra, ibland bättre. De kan förmedla känsla och låta betraktaren se förbi fototekniska felaktigheter. Jag har lärt mig det och har lärt mig friheten med fotografering. Det kan vara prefekt, det kan vara fel, det kan vara med eller utan känsla. Allt ligger i betraktarens ögon, kunskaper och känslor. Vilket gör fotografering så himla roligt!
Sista projektet i foto som vi gjorde på skolan var helt fritt. Vi skulle nu vara fullärda om allt det perfekta inom fotografering och fick plocka fram vårt eget bildspråk och konstuttryck. Jag sprang ut i skogen med min kamera, fotade några av de bästa bilderna jag tagit och fick otrolig respons för dem. Det var befriande att få göra precis så som man ville, det behövde inte vara perfekt. Och jag slutade skolan med ett stipendium för mitt fotograferande.
Det är konstfoto jag helst pysslar med, även om jag har kunskaperna om studiofotografering också. Och det var väl så det var tänkt, i undervisningen. Att man behöver lära sig grunder, det korrekta, perfekta, för att lära sig att bryta det, ifrågasätta det och skapa något helt eget.
Kommentera