Tänka sig, de där coola, häftiga, mogna människorna som man en gång i tiden såg upp till. De som hade helt annorlunda liv än en själv och man inspirerades och drömde om hur det skulle vara att att leva som de gjorde. De människorna var i 20-årsåldern.
Nu helt plötsligt, är de coola, spännande och inspirerande människorna man ser upp till, i 30-årsåldern. De som lever ett annat liv än en själv och man fantiserar om hur man själv kommer att leva när man är i den åldern.
Vad hände med tiden? Är det så att den bara går och går och vi inte riktigt hänger med? Jag har då aldrig undrat över hur 30-åringar lever sina liv. Nu är det något jag funderar över då och då.
Betyder det då att jag är en sådan där cool och inspirerande 20-åring, som jag själv en gång i tiden drömde om att vara? Nej det har jag svårt att tro. Mitt liv är ju inte häftigt eller inspirerande någonstans. Jag jobbar heltid i visst antal veckor och räknar ner till arbetslöshet. Har massa studielån och ingen inkomst överhuvudtaget.
Konstigt det där med tiden. Det blir inte som man tänkt sig men ändå blir det något. Går och väntar på att bli en sån där cool 20-åring. Men jag verkar inte komma dit. Nu är jag på väg förbi det där coola och satsar på att bli en cool 30-åring istället. Frågan är ju om man ska försöka sluta föreställa sig hur livet kommer att bli, eftersom det uppenbarligen inte kommer att bli så? Bara acceptera att livet händer och tiden går, oavsett om man planerar och fantiserar.
Svårt för en som alltid har varit och kommer troligen alltid att vara en liten tant.
